1991 -Språkresa

1991 åkte jag, fjorton år gammal, på språkresa till Torquay i södra England. Det var jag, Petra, Nettan och Madde. Det var riktig YO! YO!-stämmning. Eller?
Ganska snabbt blev jag lite utfryst av en massa knastar från Göteborg som trodde dom var något men jag jobbade mig tillbaka, det tog typ en bussresa. Jag och Petra skulle bo i samma familj som var sammansatt som följer:
-en styck pappa av modell "lång som ett ösregn". Han lagade all middagsmat som vi aldrig åt mer än en gång. Han var okejsnäll.
-en styck mamma av modell "trivseltjock" (ganska rund på mitten men inte så tjocka lemmar alltså). Hon rostade mackorna vi fick till frukost. Kvällen innan!!! Och plastade in på en tallrik. Hon var sådär snäll, hon struntade ganska rejält i oss. ( Hon gjorde en cool grej när vi var där. Den yngsta sonen döptes, det firade hon i svarta glansiga cykelbyxor och vit kråsblus! Hon hade varit mer inne än alla andra om det hade utspelat sig idag.)
-en lite större son som var helt insnöad på Thomas the Train.
-en lite mindre son som var liten och hade det värsta fallet av skorv (http://www.xn--sjukvrdsupplysningen-0zb.se/artikel.asp?CategoryID=17753) jag någonsin sett.

Vi, jag och Petra, klämdes in i ett rum med två norska språkreseresenärer. Det var trångt, fyra sängar och kanske två kvadratmeter gångbar golvyta. Men, men.

Min entre i detta huset var lågmäld och för familjen innebar vi bara ytterligare några kronor i kassan. Samma kväll som vi anlänt bad jag om att få ta en dusch. En våning upp fanns ett miniatyr badrum med rosa heltäckningsmatta och rosa pynt. Min mamma hade skickat med mig ett badlakan av modell större, det var blåturkost. Duschen var inte helt lättmanövererad. Nu i efterhand kan jag tänka mig att huset hade varmvattenberedare och denna i sin tur hade en vit låda med rattar varifrån man reglerade vattentillfläde och temperatur. High tech! Men ur funktion. Vattnet kom i en tunn, tunn stråle och temperaturen varierade mellan SKÅLhett och ISkallt. Det blev till att hoppa in och ut eller rättare sagt försöka tajma den korta stund det var ljumet nån gång mittemellan extremerna. Det gick sådär men en liten stund senare hade jag lyckats skölja ur det mesta av schamposkummet i alla fall. Jag sträcker mig efter min handduk. Ungefär här infinner sig den konstiga drömlika stämningen. Jag ser, med mitt inre öga, vad som kommer att hända. Men kan inte stå emot...
I badrummet fanns ett fönster med en liten, liten rosa porslinsvas, den sorten som ser ut som bensin på vatten ni vet. I vasen stod en liten, liten bukett av de vackraste små rosa plastblommor världen någonsin skådat. Jag SVEPTE handuken över axeln, med min inre bild för ögonen, jag kommer dra den där vasen i fördärvet!
Oh yes I did! Krasch! Boom! Bang! Inget YO! YO! alls!
Inte nog med det. Jag fixade vasen rakt på högerfoten med följden att flera små sår uppstod varav ett var ganska stort och snabbt färgade hela badkarsbotten blodröd. Hur fan skulle jag dölja detta missöde?! Jag stod i min handduk när hela huset stormade in i badrummet. Fy för den lede vad jag skämdes. Ner på golvet, upp med foten högt. Lite plåster på och ett par onda ögon från the mrs för att jag förstört hennes vackra blickfång. Sorry! Resten av resan haltade jag lätt och försökte undvika att slå upp såret igen. (Det gick upp, flera gånger dessutom, skulle helt klart behövts sys egentligen).

By the way, detta var också resan då Nettan lyckade komma över paljettjackan som syns här http://www.youtube.com/watch?v=w2BnXhLlLz8, men tyvärr ganska snabbt bli fråntagen den igen.

Jag tror vi missade YO! YO!-känsla i Torquay 1991. Kanske men bara kanske tog den slut året innan då självaste pervo-Michael hedrade staden med ett uppträde!

Space Quest

Det går väldigt trögt med skrivandet här för tillfället. Skyller lite på höst/vinter-trötthet men FRAMFÖRALLT på att min sambo spelar stenåldersspelet Space Quest typ hela tiden nu för tiden. Innan var datorn min och nu har den blivit hans. Vi har ju förvisso ett barn som inte klarar sig själv speciellt mycket så jag har ju att göra ändå men håll tummarna för att jag snart kan ta över datorn igen!
Jag har två saker jag funderar på att skriva om, antingen en sjukt pinsam sak som hände när jag var fjorton år och på språkresa i England eller berätta om min förlossning i detalj. Bestäm ni.





PS. Det skulle aldrig falla mig in att skriva om min förlossning.

Trettioårsfest -en redig baluns!

Framsida
Jag jobbade och slet hårt, planerade, skrev listor och gjorde inköp och jag måste säga att jag blev riktigt nöjd med resultatet. Bilden ovan är tagen runt kl två på natten då vi sjöng allsång, det var Håkan Hellström och Blazing saddle för fulla lungor. Maten räckte, även om jag vid något tillfälle blev rädd att den inte skulle göra det (det visade sig att min sambo gömt extrapajer i grytskåpet) och ölen likaså. Barnet var bortabonnerat till morföräldrarna och grannarna var förvarnade så volymratten var på hög pinne större delen av natten. Gästerna var efterlängtade och i blandade åldrar, från två månader och uppåt. Presenterna var dom bästa, genomtänkta och personliga, lyxiga och vackra! Sista gästen lämnade skeppet vid fyratiden. Tack för en superb födelsedagsfest!

Baksida
(Ett par timmar innan det öppna huset öppnade var jag i fullständig galenskap, stod med huvudet lutat mot garderobsdörren och svor för mig själv precis så högt att de som hjälpt till skulle höra (min bror och pojkvän). Dom klarade ju inte av minsta order, åtminstonde inte snabbt nog. Jag blev intvingad i badrummet för att duscha och göra mig i ordning med orden; vi fixar resten (det gjorde dom). Efter klockan sju (då barnet till vardags lägger sig) började mina sömntåg komma vilket innebar att jag ungefär varannan timme fick trötthetsattacker med svimningskänsla och koncentrationsstörning som jag var tvungen att ducka med all kraft (tror jag fixade det bra). Efter allsången vid klockan två gick jag på ren övertrötthetsenergi (om det finns något som heter så). Jag tänkte ungefär sjuhundratjugofem gånger på att ringa till min mamma för att höra hur det gick med den lille. Jag ringde aldrig eftersom jag inte visste hur jag skulle reagerat om jag hört honom skricka som en stucken gris i bakgrunden (antagligen hade jag ditchat min egen fest). Vid halv fem då jag kommit i säng insåg jag att det skulle bli svårt att somna. Jag har inte druckit mig berusad på ett och ett halvt år ej heller utsatt mig själv för så mycket intryck på en kväll på riktigt länge. Det var värsta myrornas krig i min skalle av ljud, människor och olika händelseförlopp från festen. Men jag måste somnat till slut ändå och sov gott en hel timme längre!

Yeah, yeah, yeah!

Jag firar min trettionde födelsedag idag och det känns übergrymt! Jag är sjuktnöjd med mitt allt hittills i livet. Dessutom kunde jag fira att American Aparell hade gjort sitt jobb, till slut, och mina tröjor kom med UPS ända till dörren. Skönt!

Individualismens samhälle.

Kassabiträde, modell äldre:
"-Jag ser vad han gör!"
Jag tänkte, jaha.
En liten stund senare.
Kassabiträdet igen:
"-Det verkar jobbigt för honom."
Jag tänkte, sluta prata om att min son när han skiter, vad är det med dig?

Gammal tant 1 utanför ICA:
"-Ooooooooh, han tittar på mig."
Gammal tant 2 utanför ICA:
"-Nähmen, vad kär han är, det är en pojke va?"
Jo det är en pojke.
G t 1 u ICA:
"-Hur gammal är han?"
Åtta månader snart.
G t 1 u ICA:
"-Han ser lite tjock ut för att bara var åtta månader!"
Jo han är glad för mat. Oftast äter han som en mindre häst, sa jag
Va? sa tanten.
Hon blev nog lite paff att nån mer än hon själv sa rakt ut vad som tänktes.

Jag kan inte säga att jag blev direkt förolämpad å min sons vägnar mer bara förvånad. Det verkar som att äldre, då menar jag ca 65 år och däröver, utan större märkbar eftertanke ger en del i sina tankar och ibland också goda råd. Detta är inte enbart förknippat med barn. Jag har vid flera andra tillfällen varit med om liknande situationer. T.ex. har jag flera gånger blivit tillsagd att inte cykla på ett visst vis eller ställe, och jag har vid något tillfälle när jag stått länge framför ost- eller köttdisk fått goda råd om vad jag ska köpa för något och hur jag bäst tillagar det. Min uppfattning är att goda råd inte är lika dyra för äldre som för yngre människor nu för tiden. Bland människor i min egen ålder får jag ofta en känsla av att man inte vågar säga något till den som står bredvid. Kanske man är rädd för att den andre ska känna att man antastar den privata sfären eller att man är ute efter något. Misstänksamheten känns stor.

En gång för länge sedan befann jag mig på den tunna gränsen mellan att få ett leende eller en blick som skulle säga "freak!" tillbaka. Innan ett biobesök stötte jag i foajen på en kille jag träffat på någon enstaka fest tidigare. Han var en väldigt fager ung man och när vi stod och pratade började jag helt plötsligt se stjärnor runt hans ansikte och jag fick en känsla av att omgivningen försvann. Jag kände mig tvingad att säga:
-Du är väldigt vacker!
Förutom att jag stod och sa till en kille att han var snygg med ett vokabulär som jag vanligtvis inte använder hade mitt ena pekfinger letat sig upp under hakan på honom, ni vet sådär som för att föra upp hans ansikte än mer i fokus. Helt plötsligt bröts magin och jag höll på att skämas ögonen ur mig.För mig var detta en utomkroppslig upplevelse. Jag är helt säker på att jag blev besatt av någon som gick igen, någon riktigt gammal. För min slutsats med denna text är att människor av de äldre generationerna inte är så rädda/fega/självupptagna som vi yngre, superidividualister!

Virrvarr i cyberrymden.

För ca fyra veckor sedan beställde jag två tröjor från American Apparel via det numera välbekanta world wide webbet. Tröjorna var två helt vanliga bomullströjor, en vit och en blå. Jag tyckte jag gjorde en bra affär eftersom euron stod bra (lågt) i värde i förhållande till den svenska kronan och jag såg med spännig fram emot levernas. American Apparel är ett amerikanskt företag, lite i ropet just nu har t. ex. nyligen öppnat sin första skandinaviska butik i Stockholm, som säljer basic T-shirts, sweaters, tights osv, men tyngdpunkten ligger på jersey-grejer i en herrans massa olika färger. Dessutom är de som jobbar och syr kläderna människor som tidigare haft olika socialt utsatta roller i samhället typ fd fängelsekunder eller fd hemlösa. Kläderna tillverkas i L.A.

Så, jag gjorde en beställning och det var inget som skilde sig märkvärt från andra internetköp jag gjort. Jag fick dessutom straxt därefter tre mail som på olika sätt försäkrade mig om att min beställning hanterades och att jag inom en snar framtid skulle få besked om att min leverans var på väg. När två veckor gått och jag fortfarande inte hört något skickade jag ett förfrågan via deras hemsida. Jag fick snabbt svar om att dom mottagit min order och typ liknande information den jag redan fått tidigare. Det såg ut som ett standardsvar.
Men ett par dagar senare fick jag det här:

Dear Signe,

Today we wanted to make your American Apparel order ready, but your credit card failed.
Authorization failed.

Please inform me about your credit card details or if we should cancel your order.

Greetings,



Kathrin Hergenhahn

SÅ, pinsamt! När dom äntligen fått tummarna loss hade jag inga pengar på kontot. Jag rättade snabbt till det och skickade ett ursäktande mail med försäkran om att det inte ska vara några problem om dom bara försökte igen. Jag tänkte att nu kommer nog tröjorna snart och jag var supernoga med att ha pengar på kontot. Men icke!
I måndags hade det gått ytterligare två veckor och tröjorna lyste med sin frånvaro. Jag författade ett nytt mail med min gymnasieengelska och det löd som följer:

Hello again!

I'm just writing again because I havn't gotten any confirmation about what happend with my order when my credit card bounced. When I got your e-mail I immediatly corrected the inconvenience with my bank account and expected at least some sort of answer from American Apparel about what would happen next. In my last e-mail to you I wrote that I still wanted the shirts and I still do IF you still want to sell them to me.
I would be really thankful for an answer!

Best regards

Signe Norgren

Jag vet inte hur de sociala spelreglerna för en sån här situation ser ut på engelska, vet inte vad som uppfattas som kaxigt och drygt, men sen jag skickade detta mail har det varit knäpptyst från American Apparel. Vad hände? Vad kommer att hända? Måste jag göra om beställningen? Har jag trampat Kathrin Hergenhahn på tårna? Eller skäms hon? Det är olidligt spännande och störigt!

Fortsättning följer...

Ung och smal

Jag gillar http://www.aftonbladet.se/ initiativ i dag vad gäller tjockhet och ungdomar, det kanske hjälper fler att få upp ögonen för hur spännande människokroppen är. Själv har jag hela mitt liv varit av den smalare modellen, jag har varit så smal att folk mer än gärna påpekat min smalet för mig. Oefterfrågat från min sida vill jag tillägga, jag har fler än en gång tyckt det varit skitjobbigt när det påpekats. Men som smal har man liksom inte rätt att klaga på kommentarer om sin kropp. Det tokigaste jag fått höra var att det skulle bli svårt för mig att överleva en sjukhusvistelse. Varför det? Jo, jag skulle bli serverad så äcklig mat att enda sättet att överleva innebar att ha en rejäl fettdepå att ta av. Shit också, jag kommer dö! Tilläggas ska att jag fick höra detta i tredje klass av nån av tjejerna som var en liten gnutta rund (vilket så klart växte bort sen). Det intressanta i sammanhanget är väl frågan om var hon hade fått det ifrån, sin snälla mamma som vill hjälpa henne att bli vän med sin kropp? Kanske.
Något av det finaste som finns är i alla fall människor som verkligen ser ut att trivas i sin kropp, tjock som smal. Och mina tankar om mina fula för smala ben håller jag för mig själv. Åtminstone tills Aftonbladet har en rubrik som lyder "Ung och lite smal".